…eller hur?

Enligt Svensk grundlag har vi en fri och från stadsmaktens insyn skyddad massmedia, något som är en av de grundläggande nödvändigheterna för att ha ett öppet, fritt demokratisk samhälle.

Där journalister kan, utan att riskera repressalier, bevaka och granska folkvalda politiker och partier så att inga oegentligheter sker.

Men har vi verkligen det?

Under den senaste valrörelsen höll jag ett extra öga på media, delvis för att jag sympatiserade med ett parti som låg utanför 4% spärren och därmed utanför riksdagen. Men också för att jag var helt enkelt intresserad. Mina helt ovetenskapliga studier visade att media rapade upp politikernas vallöften i princip helt oförändrade, ingen som helst kritik utfördes. Inte ens vänstermedia orkade bry sig om att såga alliansens utspel och vice versa. I valrörelsen fanns det med tre intressanta uppstickarpartier, Vårdpartiet, Junilistan och Piratpartiet. Dessa tystades hårt ned av media och inget av deras uttalanden fick någon reell mediabevakning. Detta trots att de drev frågor (eller kanske därför) som via bl.a. namnunderskrifter var mycket viktiga för Svenska folket, som t.ex. bensinskattefrågan med nästan en miljon namnunderskrifter. (Idag är de uppe i 1.6 miljoner…)

Man ser också hur media i Sverige väljer att vinkla rapporteringen från olika oroshärdar, t.ex. är det alltid synd om palestinierna i media oavsett vad som händer. Även det nu aktuella Kina vs Tibet rapporteras väldigt ensidig, till skillnad mot för i utländsk media. Finns inte plats här för att gå in i detalj på dessa nu, kan eventuellt återkomma till det senare.

Allt detta, och även orsaken till att jag skriver om det nu, sammanfattas mycket bra av vår PressOmbudsman (eller kvinna snarare, men inte jag som skapat titeln) Yrsa Stenius. Hon besökte nyligen Publicistklubben Norra Norrlands årsmöte, vilket Västerbottens Folkblad rapporterar om:

Det är dags att sätta ner foten och börja polisanmäla bloggare.
Det tycker pressombudsmannen Yrsa Stenius. Hon bekymras över utvecklingen på nätet, där vem som helst tycks få säga vad som helst om vem som helst utan att någon reagerar. Det har gått för långt, tycker PO.
– För ögonblicket ser jag ingen annan lösning än en polisanmälan. Utvecklingen är inte acceptabel, vi måste få ett prejudikat, säger Yrsa Stenius.

Om det är så här en PressOmbudsman(kvinna) tänker förstår jag att journalistkåren inte längre törs rapportera sanningen. För det är så illa det är.

Vi har en från stat och polis skyddad media, men vem skyddar media mot sig själv. Den självcensur som media idag utövar är skrämmande. Allt som inte överensstämmer med gällande världsbild ignoreras eller dementeras.

Olof Lagercrantz, f.d. chefredaktör på DN har sagt:

“Nyheter måste användas för att förändra samhället och påverka människor. Om de är objektiva, och endast avsedda att informera, är de konservativa. I ett litet land som Sverige har en stor tidning som Dagens Nyheter enorm makt. Vi kan ensamma förändra den allmänna opinionen.”

Så media anser sig ha rätt att bestämma vad vi ska tycka, jag trodde i min enfald att medias uppdrag var att rapportera sanningen och kämpa för sanningen. Jag har tydligen fel.

MEN, det finns hopp.

Vilket är varför PO går ut och hotar med polisanmälan, för i bloggsfären på internet, där törs bloggare och skribenter tackla verkligheten och se till fakta och inte till medias världsbild. Men som alltid när det sker förändringar av statiska system, när etablerade instanser utsätts för konkurrens så skapas friktion. Och nu ifrågasätts media och journalister hårt av massor av glada amatörer som törs säga sanningen, som törs visa på orättvisor, som törs stå upp för en opartisk världsbild.

Givetvis kommer det alltid att finnas partiska världsbilder och nyhetsbevakning, men just nu är även det bra eftersom även dessa utmanar den befintliga världsbilden som gammelmedia målar upp.

Lästips:

Journalister — sanningens riddare eller dess förrädare?

Sverige — en totalitär demokrati?